Jag tycker att världens bästa lilla A är inne i en ganska gnällig period nu. Inte varje dag, eller kanske ens varje vecka, men några dagar i stöten med jämna mellanrum så är allting man hör "jag VILL inte!" och "jag vill INTE!" eller "Jag vill inte GÖRA det!". Dessa härligt positiva uttalanden kommer inte bara som svar på uppmaningar eller förslag till vad vi ska göra, utan ibland bara helt spontant också. Det är förstås det allra mest frustrerande, när han ligger på golvet och skriker att han inte vill, fast man inte har en aning om vad det handlar om.
Jag vet inte om det här beteendet är en början på trotsen, eller om det bara är helt vanligt gnäll. Han är ju i ungefär rätt ålder för trots så det verkar ju inte helt långsökt, men jag tycker inte jag känner igen typiska trotssituationer, utan det är mest hans tonfall och uttalanden som förändrats.
Det här började,som jag uppfattat det i alla fall, under våra sista semesterveckor i somras, ungefär i samma veva som han slutade sova på dagarna. Han gick då raskt från att sova 12,5-13,5 timmar per dygn till 11-12, oftast med dragning mot 11. Ganska stor skillnad över en dag tycker jag, så jag känner det ofta som att han är gnällig för att han är trött.
Tyvärr känns det som att det funkar lite bättre på vardagar än när vi är lediga allihop, vilket ju är tråkigt eftersom vi alla ser fram emot helgen förstås. Vet inte om det är för att vi inte har lika fasta rutiner på helgen, eller om det bara märks mer på helgen, kanske för att jag har högre förväntningar på att helgerna ska vara så mysiga? Vi brukar ju rätt ofta planera in nån aktivitet som vi vet att Axel tycker är kul, träffa nån kompis eller kolla flygplan eller så, men ofta så slutar det med en timmes tjafs om påklädning och när vi väl kommer ut är vi på dåligt humör allihop. Inte så konstruktivt direkt...
Vad är trots egentligen? Och hur hård och uppfostrande och krävande ska man vara? Jag tycker som sagt det brukar funka bättre de dagar han har sovit riktigt bra, så kanske handlar det inte alls om en speciell fas, utan bara vanlig trött het? Och ska man i så fall bemöta det på ett annat sätt? Det som funkar bäst (=det som oftast får alla att behålla humöret) är oftast att inte vara så himla hård, som jag skrev om häromdagen, utan välja sina strider. Men samtidigt känns det som att vi kanske är medhjälpare till att främja det här gnällbeteendet genom att inte vara betydligt tuffare.
När det flyter bra, när det känns som att han är i fas med sömnen och maten och allt är bra, så är det verkligen en njutning att umgås med honom och göra saker tillsammans. Vare sig det är att gå på stan, spela fotboll i parken eller hälsa på hos kompisar. Då blir jag alldeles varm i hjärtat och lycklig över att vi har fått en så himla underbar pojke. När de här sämre dagarna kommer vill jag bara slå nåt hårt i huvudet på honom och skrika åt honom att hålla tyst och sluta gnälla, och att överhuvudtaget lämna lägenheten tillsammans blir ett straff. Jag vet, världens bästa mamma förmodligen... Då känns det lite oroväckande att vi går och väntar på att få en till...
Men även de jobbiga dagarna så längtar jag efter honom när han är borta, och så fort han har somnat på kvällen så kan jag bara titta på honom och tycka att han är väldens ljuvligaste.
Visst gillar jag mörk choklad ibland, ett par rutor efter en god middag, eller till gott rött vin kan vara jättegott, men inte är det lika gott som mjölkchoklad inte... "Det räcker med bara en eller två bitar" tycker jag ofta man säger om just mörk choklad. Ja, helt enkelt för att det inte är riktigt lika gott som annan choklad!
