Axel sover dåligt sedan några nätter. Han sover ju oftast rätt bra. ibland till och med oförskämt bra, men nu har han fått för sig att han inte vill gå och lägga sig och inte vill sova själv. Vet inte vad som orsakar detta, men det är otroligt frustrerande.
Han grinar vid sänggående, vill inte till sängen, han som för bara ett par veckor sen sprang in till sängen på kvällen och pekade och sa Dä dä och ville lägga sig. Nu är det skrik och gråt varje kväll. Sen vaknar han efter ett par timmar och somnar inte om utan att vi är i närheten. I förrgår natt var han vaken och skrek i 1,5 timmar innan han somnade av ren utmattning tror jag. I går natt orkade jag inte höra hans skrik och somnade på soffan utanför hans rum och sov där till 3... Inte optimalt.
Vet inte om han drömmer mardrömmar, eller om han är lite krasslig, eller om han är mörkrädd eller om det bara är en fix idé. Det är i alla fall väldigt svårt att vara bestämd och tuff och bara ignorera skriken, som inte är "vanliga" missnöjesskrik, utan det låter som att han tappar andan och håller på att dö av skräck. Klart man måste ta det på allvar.
Vad gör man? Å ena sidan tänker jag att det är bra att vara lite hård och inte vänja honom vid att vi är bredvid honom som han vill, låt honom skrika lite.
Å andra sidan känns det helt absurt att ignorera en tvåårings galna skrik av bara bekvämlighet, man måste väl ändå ta hans oro, berättigad eller ej, på allvar? Vi funderar på nattlampa. I natt sov jag som sagt på soffan fram till 3, smög in och la mig i sovrummet sen, vaknade 03.52 av att han skrek igen. Då tände jag i vardagsrummet och sen gick det bra. Kan man bli mörkrädd bara sådär? Det känns som ett inlärt beteende tycker jag och det vill man ju inte stödja, men kanske får vi bara acceptera att han inte vill vara själv i mörkret?
Jag tror ändå att det kommer att gå över av sig själv, det har ju hans andra sömnstrulperioder gjort, men det skulle ju ändå kännas bra om jag kunde vara nöjd med sättet jag/vi hanterar det, men det vet jag inte om jag är idag.
Jag är i alla fall påverkad av dessa få nätter av sämre sömn. Borde därför ha gått och lagt mig för länge sen men det har jag uppenbarligen inte. Nåja, jag får i alla fall sova ostört i natt, så förhoppningsvis är jag ändå hyfsat pigg imorgon 08.30 när vi börjar.
Min enhet har anmält att vi ska vara med i en motionstävling under hösten.
Inte är det särskilt förvånande i alla fall att hon dels går upp till heltid och dels lackar ur för att hela hennes tillvaro totalt har förändrats medan hennes man lever precis som förut... Jag kan inte ens bli upprörd över det i just den här boken för jag blir så irriterad på att hon är så lam och han är så ego och det är dessutom, tycker jag, ganska orealistiskt beskrivet för SÅ oresonliga är nog inte moderna män år 2009 och SÅ himla oförstående är nog inte en normal arbetsgivare år 2009. Eller är det jag som är naiv? 
