Bokklubb!

Snart är det förhoppningsvis dags för bokklubb igen! Det blir långt mellan gångerna och vi har inte varit så flitiga på att läsa ut böckerna heller, men nu tar vi nya tag. Nästa träff blir hos mig någon gång fram emot slutet av april.

Vi håller på att välja bok. Några förslag är Drömfakulteten, Revolutionary road och En annorlunda barndom.

Jag vill läsa nåt riktigt bra som också är riktigt bra som diskussionsmaterial! Ser verkligen fram emot nästa träff!

Bo i villa sämre för jämställdheten

Jaha, när jag till sist har kommit fram till att jag också vill bo i hus (inte nödvändigtvis fristående villa i och för sig, rad-/parhus går också bra) så läser jag i Skriet-bloggen att villa är en jämställdhetsfälla. Det är väl ingen chockerande överraskning egentligen, man behöver ju inte fundera så länge för att komma på vilken fälla det är man riskerar att falla i.

Jag tänker ändå att man kanske kan undvika en del av den här renoveringsfixande-fällan genom att helt enkelt köpa ett nytt hus där inget behöver göras på ett bra tag. Trädgård förstås, men det vill vi ändå helst bara ha en plätt, och den ska vara lättskött. Gräsklippningen får man väl leja bort till nån grannunge ;-) .

Saker som irriterar mig

Det här skulle kunna vara en helt egen kategori egentligen, med en massa inlägg. Det finns MYCKET som irriterar mig, men jag hhar ju bestämt mig för att inte fokusera på det så mycket utan istället fokusera på sånt som är bra och som gör mig glad.

Hur som helst, en sak som irriterar mig är när folk lämnar för många trappsteg mellan sig och den som står framför i rulltrappan. Varför? Om det är kö för att kliva på rulltrappan (vilket det ofta är när det dräller av en massa folk från ett tåg) så är det väl smartast och mest optimalt att alla bara fyller på så tätt som möjligt. Jag kan acceptera ett tomt steg emellan, eftersom man annars lätt får nåns rumpa, eller väska, i ansiktet, men inte två, eller tre!

Det finns mycket att säga om folks beteende när de åker t-bana och rulltrappa, men en slutsats måste nog vara, tyvärr, att folk är egoistiska och inte särskilt smarta.

Men det är ju inget som jag hetsar upp mig över längre, nu när jag fokuserar på det goda i livet! ;-)

Äta kakan och ha den kvar

Har läst mer i Skriet från kärnfamiljen nu. Jag tycker att den är bra och har många viktiga poänger, i vissa avseenden känner jag kanske igen mig, men inte i det stora hela tack och lov.

Jag och Andreas delar ju redan på föräldraledigheten och på ansvaret för Axel. Jag tycker att vi båda har koll på vad Axel har för storlek, vad han kan och vad han behöver, sen är vi kanske inte alltid helt överens om allt som har med Axel att göra, men det är ju en annan sak. Vi tar också båda ett ansvar för hemmet, och dessutom är vår ambitionsnivå rätt låg vad gäller inredning, städning, matlagning och kalas. Det får jag klart för mig genom de exempel som tas upp i boken bland annat. Och vi är ju rätt nöjda med det så det är ju ok. Men trots detta så känner jag att jag håller på att lägga ett pussel som är svårt att få ihop. Eller i alla fall ser jag att det kommer att bli svårt att få ihop, när vi båda jobbar och Axel går på förskola.

Jag funderar mycket på var vi ska bo, eftersom vi håller på att leta efter hus nu. Vi vill båda bo i hus helst, mer yta och en liten tomt vill vi ha plus närhet till natur och gärna vatten. Idag hälsade vi på vänner på Ekerö. De bor jättefint i en villa med rätt stor tomt. Det tar 5 minuter att gå ner till badet, mysigt långgrunt bad. De har skog och ängar i närheten och lekplatser och som sagt egen gräsmatta. Så vill jag bo! Men så börjar jag tänka på det här med resvägen till jobbet... Kan man bo sådär om man är två som jobbar heltid och har ett barn på dagis? Jag vill helst inte att Axel ska få alltför långa dagar på dagis, dels för att jag tro att det kan vara jobbigt för honom, och dels vill jag ju inte att vi ska få för lite tid tillsammans på vardagarna. Bara jobbet tar ju mycket tid, och så ska man dessutom behöva lägga en massa tid på att bara resa. Det verkar ju rätt dumt.

Vad är lösningen? Måste man bo i stan för att hinna med att arbeta heltid? Det vill ju inte jag... och definitivt inte Andreas. Eller måste man jobba deltid för att hinna ta bra hand om sitt barn? Det kanske man borde. Men jag vill ju inte det... Om inte jag satsar en del på jobbet så kommer ju jobbet inte satsa på mig. Och det är nog här mitt pussel inte går ihop. Klart att bitarna skulle passa om jag kunde fila jobbiten i kanterna en del. So what om jag har lite mindre stimulerande jobb ett tag? Det kanske egentligen borde vara ok, under de här åren? Men jag har så svårt att acceptera det. Och dessutom skulle jag, av princip, inte gå ner i tid om inte Andreas gör det för då sitter jag ju i den där fällan ändå.

Nej, mitt livspussel är inte svårt att få ihop för att jag tycker att det är svårt att få tid till städning eller presentshopping eller för att jag är den enda som vet vilken mat Axel gillar. Jag har två stora bitar bara - jobb och familj, och tiden är den begränsande faktorn och problemet är att jag vill ha mycket av båda bitar.

Ny bok - Skriet från kärnfamiljen

Nu har jag börjat läsa min nya bok som kom i veckan, Skriet från kärnfamiljen. Jag känner redan nu att det här är en bok som säger det jag vill säga men inte alltid lyckas förklara. Har bara läst 30 sidor än, men redan har de refererat från Carin Holmbergs avhandling Det kallas kärlek, som jag tyckte var en riktig ögonöppnare när vi läste den i bokklubben för ganska länge sen. (Som jag minns det var det bara jag och Astrid som tyckte den var bra, men jag kan minnas fel. Måste nog ta och läs den igen i alla fall!) Carin Holmberg visar i sin avhandling hur kvinnan i ett förhållande liksom styr sin tid efter mannen. Och ingen är riktigt medveten om det, och om man är det så är man inte medveten om att man är en del i ett större mönster. Mycket bra.

Hur som helst, vidare i Skriet från kärnfamiljen så läser jag ett av exemplen från verkligheten som finns med. Det handlar, mycket kortfattat, om ett par där han har byggt veranda och renoverat badrum och såklart fått en massa cred för det. Hon tog hand om barnen och hemmet under tiden. Hon har också en del små projekt i hemmet; sy lapptäcke bland annat, men det pular hon med när det blir tid över, dvs inte så ofta. Han däremot ägnar sig helhjärtat åt sina projekt så länge de pågår.

När man läser den här typen av exempel är det så lätt att de är lite överdrivna för att visa på en poäng och det är kanske inte så ofta man käner igen sig. Men det här är nåt som jag har stört mig på utan att jag riktigt känt att jag har rätt att göra det. Vi fixade ju badrummet i somras. Andreas och min pappa gjorde mycket jobb själva, vilket var jättebra och de slet rätt hårt den veckan i juli då det var allra finast väder. Själv var jag hemma hos mamma med Axel, vi tog det rätt lugnt, Axel badade i baljan ute och så. Trots det innebar det ju ändå en hel del jobb att ta hand om en liten skrutt en vecka, passa sovtider, truga i rätt mängd mat, byta stora mängder blöjor.

Andreas kan fortfarande säga att han fixade vårt badrum. Folk som kommer hem till oss kan titta på det och kommentera, om de vill. Det är nåt påtagligt som har blivit gjort. Det var mycket jobb, tungt, men det blev bra. Då tycker man ju att han var duktig som gjorde det, bra jobbat! Men jag kan aldrig få beröm eller cred för min del av dealen. Och samtidigt som jag förstår det ("men gud vad duktig du var som själv, med hjälp, tog hand om ditt eget barn i en knapp vecka..." - nä det funkar liksom inte) så kan det ändå störa mig att han kan vara stolt och nöjd med utfört arbete medan jag bara gjort det som förväntas.

Ja, jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Det som är så svårt med allt det här med jämställdhet i familjen är ju att det aldrig är så enkelt som det kanske låter! Och jag tycker att de verkar beskriva det väl i boken. Läs den! Jag kommer återkomma till den.

Hemska underbara förortsliv

Har precis läst ut Revolutionary Road av Richard Yates, nu film med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet bla. Eftersom det aldrig blir av att jag går på bio så var det lika bra att läsa boken istället.

Utan att beskriva några detaljer i handlingen (ifall nån vill läsa boken eller se filmen) så kan jag säga att den handlar om ett ungt par (Frank och April) med två barn på femtiotalet. De bor i en förort till New York, han pendlar till ett jobb han inte gillar och hon går hemma och vantrivs där de bor och både tycker att förortslivet i Connecticut är inskränkt och trist.

Om jag hade läst den här boken för några år sen så hade jag nog fått en liten klump i magen och tänkt att Fy fasen vilket trist liv, så vill inte jag ha det, jag måste flytta utomlands/byta jobb/starta eget/börja plugga/ut och resa - vad som helst bara för att inte fastna i den där hus-i-förorten-umgås-med-grannarna-jobb-på-kontor-fällan. Jag hade verkligen förstått vad Frank och April brottades med och att de längtade bort, men att det samtidigt såklart inte är så lätt att göra någonting åt det.

Nu när jag läser den blir jag snarare förbannad på huvudkaraktärerna som låter sig själva gå omkring och må dåligt och vara negativa och tycka att allt är trist och bråka inför barnen. Antingen får man väl skaffa sig ett jobb man kan trivas med, eller så får man börja trivas med det man har. Om man engagerar sig så brukar det faktiskt gå att tycka att det mesta är rätt kul. Och varför umgås de inte med sina "riktiga" vänner från stan då om de nu inte gillar grannarna? Och varför tycker de att grannarna är trista när de lever rätt så lika liv båda familjerna?

Just nu är detta ungefär den sortens liv som jag vill ha! Jag vill bo i ett mysigt område, när man kommer hem från jobbet kan man sitta ut på (den lilla) tomten ett tag, leka lite eller grilla om det är vår/sommar, man kan kvista över till trevliga grannar och fika på helgen, ungar kan leka ute utan att man själv måste vara med, det är nära till natur (men tyvärr kanske lite längre från jobb). Nu VILL jag umgås med grannarna! Tänk vad man kan förändras!

Liiite bättre sömn

Axel har sovit lite dåligt ett tag, som jag skrivit om förut. Egentligen sen sportlovet i norrland, fast jag vet inte om det har nåt samband direkt. Då var han förkyld i alla fall och då sov han ju sämre för det, men sen har det hängt kvar på nåt sätt. Han vill inte ha dörren stängd när vi lagt honom, och vad värre är så har han inte velat somna om när han vaknat på natten. I alla fall inte själv. Så vi har fått vara i närheten av honom under hans uppvaknanden på nätterna de senaste veckorna. Det tär på vår sömn också. Nu har det faktiskt varit bättre de senaste nätterna, så (peppar peppar) jag hoppas att det är på väg att gå över av sig själv så att allt blir normalt igen.

Jag tycker också att Axel har varit lite mer harmonisk på dagarna på sistone också. Glad nästan hela tiden, fast han har ju sina superarga utbrott förstås, för det är en bestämd, envis och temperamentsfull liten kille vi har. Ska vid tillfälle skriva med om det, men nu är det dags att lägga mig!

On my own

Nu har Birgitta slutat och jag är väl chef på riktigt antar jag, medarbetarna har ingen annan chef att vända sig till längre. Det känns bra. Jag kan ju inte svara på allt såklart men tillsammans ska vi väl lyckas lösa det mesta på bästa sätt.

Just nu håller jag på att fundera på om jag ska införa nån form av veckomöte för avstämning och informationsspridning. Kort och informellt i så fall. Jag tror själv att det är bra, både för mig och för arbetsgruppen. Idag saknas ofta kunskap om vad andra jobbar med och hur det hänger ihop med det egna arbetet. Dessutom är det ett sätt för mig att lära mig vad som är på gång och vad alla sysslar med. Men jag vet inte om vi ska satsa på att ses hela enheten (13 pers) eller om vi ska ha möten i mindre grupper. Fast det finns inga bra naturliga grupper så det får kanske bli enheten till en början i alla fall. Man får väl utvärdera.

Min andra fundering den är veckan gäller ett planerat möte i Paris i april. Jag skulle egentligen inte åka, men nu visar det sig att det inte är någon annan lämplig som kan just då så jag kanske ska åka dit ändå. Mötet är torsd-fred så jag tänkte att jag och Andreas kanske kan ta en weekend då istället för i juni. Mötet slutar inte förrän 17.30 på fredag kväll så jag skulle annars ändå inte vara hemma förrän sent. Men, typiskt nog, så är det planerad sjösättning just den helgen... :-( Det är nog inte meningen att vi ska åka till Paris tillsammans... Men med lite tur så går det att flytta sjösättningen till helgen efter och då kanske det blir Paris till slut ändå!

Så här skulle det väl inte vara...

Jag vill ha vår!!!

Vem kan trösta Axel?

Ja inte jag i alla fall... Axel är inne i nån slags period med dålig sömn, vaknar och är ledsen. Han är också inne i en pappig period så om jag försöker lugna så blir han bara ännu ledsnare och argare. Bara pappa duger. Känns lite tungt förstås, men det är väl kanske normalt...

På tåget igen

Den här gången med dator och gratis internet.

Världens bästa kladdkaka

På fredag ska jag ha avslutningsfika på staben så nu håller jag på att baka en fudgekaka/kladdkaka att ta med då. Det här är verkligen världens bästa recept!

100 gr smör
3 dl socker
2 ägg
1,5 dl vetemjöl
4 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
1 krm salt

Smält smöret i kastrull. Rör ut det mesta av hettan. Rör i övriga ingredienser. Smörj (spring-)form. Grädda nederst i ugnen, 175 grader i 25-30 minuter.

Jag brukar ibland blanda i hackad vit choklad eller grovhackade salta jordnötter. Annat går ju säkert också bra om man vill variera. Idag tänkte jag testa att strö på kokos när ca halva tiden är kvar. (Tänkte att det kanske bränner om man låter kokosen gräddas hela halvtimmen?)

Går också bra att grädda som muffins (12 stycken) i 15 minuter i 175-200 grader om man inte har tålamod att vänta...

Uppdaterat: Idag (torsdag) blev det en kladdkaka smaksatt med rivet apelsinskal och pressad apelsin, det kan nog också bli gott. Lite fantasilöst att bjuda på bara kladdkaka kan tyckas, men jag orkar inte baka nåt annat just nu...

Sossarna tycker synd om stockholmare

DN Debatt idag. Carin Jämtin och Thomas Östros skriver om att de tänker avskaffa den s.k. Stockholmsskatten, dvs uppskovsräntan på reavinstskatten vid försäljning av bostad. De motiverar det bland annat med att den är orättvis. Jaha, vilken skatt är inte det om man ska vara riktigt petnoga? Och vem är det som bestämmer vad som är rättvist?

Sen skriver de såhär: "Nästan var fjärde stockholmare mellan 30 och 45 år har i dag gjort uppskov med reavinstskatten vid försäljning av bostad. Det är vanliga stockholmare med normala inkomster, ofta barnfamiljer, som har köpt större bostad i takt med att familjen vuxit.
(...) För många med uppskov har det varit nödvändigt att använda reavinsten för att kunna skaffa sig ett något större boende."

Vaddå "varit nödvändigt"? Det är väl ändå ett val att lägga hela eller delar av reavinsten på en ny större bostad? Det är inte SYND om folk som har tjänat en eller flera miljoner på lägenhetsförsäljning och som sen kunnat pytsa in den summan i en ny lägenhet. Vi är också ganska många som INTE tjänat några pengar på bostadsmarknaden och som därmed inte haft någon vinst som vi "tvingats använda" för att köpa större bostad. Jag hade varit rätt glad om jag hade tjänat en miljon eller två utan att lyfta ett finger. Det ÄR faktiskt ingen mänsklig rättighet att köpa större bostad var fjärde år eller så.

Ok, jag kan hålla med om att det ju varit svårt att planera för detta innan den här skatten infördes, och på det sättet är den möjligen orättvis, men det gäller ju vid alla typer av förändringar i skatter eller sociala förmåner. Jag blir bara lite trött på dessa "klagoartiklar" om hur synd det är om folk som bor jättebra fast de inte har så mycket pengar. Nej men sälj bostaden då och flytta till nåt billigare!!

Jag skriver det här utan att egentligen lägga in någon åsikt kring skattens vara eller icke vara, jag är mest upprörd över de taffliga argumenten.

Äntligen klar!! Fast inte riktigt...

Idag har jag äntligen skrivit klart den gräsliga rapport som jag beklagat mig över en del på sistone. Fick de sista synpunkterna av GD idag på tåget, gjorde alla ändringar på lunchen och skulle skicka iväg den ikväll, tre dagar för sent. Och så gjorde jag misstaget att inte maila den till mig utan jag sparade den bara på nätverket... Vilket jag ju såklart inte kommer åt här hemma. :-( Känns så surt, jag ville verkligen bara bli av med den! Och imorgon ska jag till Örebro igen så jag kommer inte till jobbet förrän efter nio och då vet jag inte om jag hinner läsa och skicka den innan mitt möte börjar...

Ja ja, det kändes ändå som om en stooor sten föll när jag satte punkt idag vid lunch. Nu blir den fyra dagar sen, so what, jag kan ändå inte göra nåt åt det nu försöker jag tänka.

Mer mode

Läser vidare att "upprullad kavajärm känns rätt". Jaså? Inte mycket känns mer fel skulle jag vilja säga... Väldigt Miami Vice.

Vårmodet 2009

Läser i Kupé att trasiga jeans är hett igen. Måste säga att det trodde jag ALDRIG. Känner mig som mamma nu som tycker att man ska väl i alla fall vara hel och ren...

Fuska eller prioritera? Manligt och kvinnligt på jobbet.

På chefsmötet förra veckan så pratade jag med några som jag gick ledarutbildningen med för några år sen. Det var en kille, M, och två tjejer; J och K. De pratade om att det, ofta, är lite för mycket att göra som chef. Dels de "vanliga" chefsarbetsuppgifterna, en massa administration, plus att vi jobbar i en kultur där det är på tok för mycket möten och skickas alldeles för mycket mail.

Både J och K berättade att de sällan läser allt material som skickas ut inför möten utan att de fuskar rätt mycket på det viset. Man får försöka hänga med bäst det går ändå och visst får man ibland dåligt samvete för det men det hinns helt enkelt inte med.

M berättade också att han tvingas prioritera bland utskickade dokument, att läsa allt inför ett möte är ju inte att använda tiden optimalt.

Det slog mig inte förrän idag att alla tre pratade om samma sak, men uttryckte det på helt olika sätt. M (man) menade att han prioriterade, det är en självklarhet, medan J och K (kvinnor) båda tyckte att de fuskade lite när de valde bort en del läsning. Jag är medveten om att dessa tre personer knappast utgör ett statistiskt säkerställt urval som man kan dra slutsatser från egentligen, men rätt intressant ändå tycker jag. En tolkning är i alla fall att det var en lite mer manlig egenskap som ställdes mot en lite mer kvinnlig.

Själv läser jag inte heller allt (och det har ju såklart inget med att vara chef att göra) och jag ligger nog nånstans mitt emellen - jag ser det som en prioritering, men jag tycker ändå att det är lite fusk och jag kan tycka att jag är lite "dålig" som inte mäktar med att göra allt jag tycker att jag borde.

Sover sämre

Axel har börjat ha lite svårare att somna på kvällarna. Vi har ju i princip alltid bara lagt honom, sagt godnatt och gått ut och stängt dörren och så har det varit bra med det, men det funkar inte riktigt nu. Jag tror att det började i och med den senaste förkylningen och resan till norr, för ett par veckor sen.

Även förut har han, inte så konstigt, haft svårare att somna när han varit förkyld. Då har vi sjungit för honom och då brukar det gå bra, men det kan ta ett tag. Nu vill han bara att vi ska vara i närheten när han somnar. Han blir ledsen om vi stänger dörren. Det går bra att antingen sitta vid sängen, eller bara visa att man är i närheten genom att låta dörren vara öppen. Jag försökte stänga dörrren för en stund sen, efter att han varit tyst ett tag, men direkt så reste han sig och började gnälla lite. Bara att öppna igen.

Vet inte riktigt om jag bara ska vänta ut honom och lita på att detta går över, eller om jag måste vara lite tuff och låta honom vara arg och ledsen en stund, men det vill jag ju helst inte... Jag tror ju ändå att det kommer att gå över av sig själv, det brukar såna här perioder göra. Och det är ju heller egentligen inte särskilt jobbigt att bara låta dörren vara öppen, men det stör mig ändå lite eftersom han brukar ha så otroligt lättt för att somna.

100% ekologiskt

Handlade på coop idag för första gången på länge och fick kvitto med markering på ekologiska varor - 100% idag! Fast det var bara mjölk och barnmat den här gången så det räknas knappt.

Världens minsta tv?

Till och med mindre än min gamla vita!

När blir jag avslöjad?

Läser på NetWorking om känslan av att man är en fejk, att man ska bli avslöjad på jobbet. Jag tror också att det här är nåt som många känner igen. Jag vet att flera av mina vänner, som i mina ögon är duktiga, lyckade och kunniga, känner så här, och jag gör det helt klart själv.

Självklart har det fått förnyad fokus nu när jag har bytt jobb. Ledde till exempel en diskussion kring resultatet från vår medarbetarundersökning igår och jag är inte alls nöjd. Jag borde ha förberett mig mer och planerat vad jag ville få ut av det. Var jättebesviken på mig själv igår kväll och kände mig alldeles uppgiven och tänkte att nej jag kommer aldrig att klara det här jobbet. Så pratade jag med en bra kollega idag på väg till chefsmötet och då sa hon "Men Helena du har ju bara haft ditt jobb i en vecka, det är väl ingen som förväntar sig att du ska ha hunnit förbereda dig mer?!", och hon menade det verkligen. Och då kunde jag i alla fall känna att hon kanske hade rätt. Det kanske verkligen ÄR ok att inte göra allting perfekt första veckan.

Även på mitt gamla jobb på staben så hände det att jag tänkte "HUR ska jag klara det här - hjälp!", tex vad gäller den rapport som jag borde varit klar med för nån vecka sen men som fortfarande inte är klar. Idag fick jag lite mer tips om hur jag ska strukturera det dock, så även om jag återigen sumpat en timme på att surfa och blogga då jag kunde skrivit, så nu känns det överkomligt igen. Rapporten kommer aldrig att bli BRA, den kommer att komma in minst en dag för sent, men det kommer i alla fall att bli nåt. Och Good enough är ju min nya ledstjärna...

Nu strax dags att gå och äta middag!

På konferens

Lantlig utsikt från mitt fönster på Bommersvik, där det är chefsmöte i två dar.

Bläää

Jobba jobba jobba, hem och äta lite, plocka lite, busa med Axel. Se fram emot kvällen när man kan ta det lite lugnt, mysa, umgås, fixa saker (lite oklart vad) och hinna med allt det man inte hinner med på dagen. Och så blir det kväll, och poff! så är den förbi och ingenting har man gjort.

Har en dålig dag, stor jobbångest och enorm längtan till vår och ledighet.

Hemma!

Men på väg till mormor och morfar nu.

Fortfarande bra.

(Har drivit HS till vansinne med denna på repeat ett antal ggr.. ;-) )

Singelsushi

Äntligen!

Imorgon kommer den här lilla killen äntligen hem till mig! Längtar.

Sist kvar

Det är tomt i korridoren hos oss så här dags. Jag ska snart på trevlig middag, passar på att jobba sent när familjen är på sportlov.

Rapport från första dagarna med nytt jobb

Vad har jag då gjort under de första dagarna som chef?
Tja, massor, och inte så mycket egentligen. En hel del tid har ägnats åt möten med olika produktansvariga på min enhet för att de ska presentera undersökningarna för mig. Jag har ett gediget introduktionsprogram med en massa inplanerade aktiviteter i syfte att lära mig om den nya verksamheten.

Sen har jag också hunnit med två möten med de andra enhetscheferna plus avdelningschefen, en avslutad rekrytering, kollat så att produktionssystemen klarar av övergången till XP, förberett för några internationella möten, planerat för en ICO-mission till Hanoi (inte för egen del tack och lov) och bokat in ett möte imorgon då jag ska presentera mig lite för hela enheten. Lite smått och gott.

Får till och från lite ångest över att jag inte kan nånting! Hur ska det här gå!? Jag kommer ju aldrig kunna stå upp på ett möte och säga nåt om det här ämnet! Sen lugnar jag mig lite och tänker att det kanske är ok att inte kunna så mycket efter bara 3 dagar. Men det är en ovan situation. Jag känner det som att jag har två nya jobb i ett - dels som chef och dels inom en ny verksamhet. Ytterligare rapportering får komma om ett tag!

Bok eller tidning?

Såg att Jenny valde bok framför tidning idag.

Jag har en riktig fäbless (!) för tidningar! I alla fall för att köpa tidningar... Jag köpte mer tidningar när jag var mammaledig, men fortfarande blir det tidningsköp ibland. När jag väl läser dem så tycker jag oftast inte att de är särskilt bra, jag bli nästan alltid besviken, men jag kan ändå inte låta bli att köpa.

Jag blir alltid mer tillfredsställd av att läsa en bok, men när jag inte har någon riktigt bra på gång så blir det ändå lätt att ta till en lättsam tidning. Jag måste bli bättre på att inte hålla fast vid dåliga böcker, bättre att ställa tillbaka den i hyllan och välja en annan än att bara läsa tidningar som gör mig besviken. Såklart.

Ett av mina bokrea-fynd var Falling man av Don Delillo men den är... tråkig. Hade läst om den nånstans och trodde att den kunde vara bra, men den är tråkigt skriven tycker jag och inte bra. Så ikväll blir det nog en tidning, men imorgon kanske det får bli en tur till bokrean igen och se om det finns nåt bra kvar!

Fäbless för faiblesse!

En annan sak som jag har en fäbless för är ordet fäbless!
I love it!

flygplats-tv

Jag tittar inte särskilt mycket på tv nu för tiden. Inte så att jag gör en massa annat som på nåt sätt är "bättre" än att titta på tv, tyvärr, utan det blir lite dator, lite jobb, lite plock, lite läsa, och så lite tv också. Jag skulle vilja ha nån riktigt bra serie att följa, men jag tycker inte att det går nåt bra.

Dock så har jag en faiblesse för alla tv-program som handlar om flygplatser. Just nu går Stockholm - Arlanda på trean, tidigare har jag sett tex Airport. Jag vet inte varför det är så fascinerande med flygplatser, men nåt är det. Det måste vara spänningen, resandet, förväntningarna, möjligheterna som finns på just flygplatser. Sen är det nog också helt enkelt så att det är roligt att titta på folk som blir tokförbannade när de missar ett plan för att de kommer försent till incheckningen, eller om planet är försenat, eller om de glömt att passet inte är giltigt. Det är lite som lyteskomik, fast tillåtet liksom.

Ful gubbe

Den här inte alltför attraktiva mannen passerar jag varje dag på station Kungsträdgården. Vem är han? Varför står han där? Måste nog ta mig tid och stanna nån dag och se om det finns en skylt.

Webmail

Jag visste att det fanns en bra anledning till att inte skaffa tillgång till mailen hemifrån... Nu kan jag inte låta bli att kolla hemma! Jag tänker att det kan kännas bra att ha koll på om det hänt nåt inför morgondagen, men det är ju bara stressande. Idag har jag varit på externt möte hela dan och har fått över 30 mail (plus några privata men de räknas inte...). Det kanske inte låter som så mycket, och en del är väl inte nåt som jag egentligen behöver ta ställning till, men som ny på den här positionen så är det inte så enkelt för mig att direkt bestämma om jag måste agera eller om jag kan låta det vara. Och om jag måste agera så vet jag ju inte vad jag ska göra...

Fasen, jag skulle låtit datorn vara avstängd!

Dags att sova i alla fall, blir en del att ta tag i imorgon...

Bara jag

Nu är det bara jag hemma. Det känns jättekonstigt, tomt liksom. På ett sätt är det väl skönt också, ingen förkyld knatte som kommer att väcka mig i natt till exempel.

Ibland kan jag verkligen längta efter att få vara hemma själv, sova helt ostört (även om jag får det nästan jämt ändå i och med att Axel sover så bra i allmänhet)och komma hem från jobbet och dega ner mig i soffan och göra ingenting, eller stanna kvar längre på jobbet och sen ut och träffa kompisar utan att känna att jag missar nåt hemma. Men nu när jag har det så så saknar jag ju honom jättemycket såklart. Jag valde att gå sent till jobbet idag så jag hann träffa Axel imorse innan de åkte och det var nästan lite sorgligt att säga hej då.

Jag kommer ihåg att en f.d. kollega sa en gång apropå att gå ut efter jobbet och träffa kompisar att "jag vill aldrig hitta på nåt, jag vill bara hem och vara med mina ungar" och då tyckte jag det var så himla tragiskt. Inte tragiskt att vilja träffa barnen såklart, men att bara vilja göra det VARJE dag. Men nu kan jag nästan förstå henne. Jag vill ju göra annat också, en massa annat faktiskt, men jag vill helst inte att det innebär att jag inte träffar Axel en dag. Jag hinner ju inte träffa honom på morgonen så om jag inte kommer hem på kvällen så blir det ju två dygn mellan, och det känns galet länge.

De har det bra uppe i Sundsvall i alla fall, såklart, och jag ska utnyttja veckan till att njuta av ensamheten.

Den perfeka väskan?

Måste köpa ny väska. Är den här snygg eller är den tråkig? Ganska rymlig i alla fall, i den här borde en mapp och ett block kunna rymmas, vilket är bra, men den är ändå inte så stor att man måste ha typ en extra tröja i för att fylla ut den. Kanske får bli lite shopping i veckan!

Nytt jobb, nya blommor

Första dagen på nya jobbet! So far so good.

Försenat sportlov

Det blev ingen resa ikväll för Andreas och Axel. Andreas kom hem rätt sent från Örebro och packningen var inte klar så det blir bättre att åka imorgon. Dessutom är Axel jätteförkyld och har nyss somnat (klockan nio) efter att ha skrikit mer eller mindre hysteriskt ända sen vi la honom vid halv 8... Stackarn! Jag tycker så synd om honom, han snorar och skriker och så blir han ännu snorigare och skriker ännu mer... Vi brukar alltid låta honom vara kvar i sängen och sjunga och lugna honom på plats, men idag gick inte det så till sist tog vi upp honom. Efter mycket om och men så lugnade han sig så pass att det gick att lägga honom i sängen igen och sjunga honom till sömns.

Vi har nog en lite halvjobbig natt framför oss... Inte för att det någonsin finns någon bra tid för sånt här, men det känns som att det är synneligen dålig timing just nu när killarna ska till farmor på sportlov och jag börjar mitt nya jobb imorgon. Jag tror vi alla skulle behöva en god natts sömn. För att i alla fall få några timmar så går vi och lägger oss redan nu.

Sportlov

Har plockat fram lite kläder att packa åt Axel eftersom han ska åka på sportlov ikväll. Färgkoordinerad garderob? Inte direkt... ;-)

Slö vasaloppssöndag

Axel jag och sitter och slökollar vasaloppet. Trötta efter att snorig Axel var vaken i en och en halv timme i natt. Själv låg jag vaken i ytterligare en...